Nedan finner du minnesord av Moa Rudebert och Anders Wallén.

 

Jag har ett, vad man brukar kalla, brokigt förflutet. När jag på darriga ben klev ut som en som längtade efter att bli en del i kulturlivet kan jag i backspegeln se ett antal personer som blev viktiga för mig. En handfull människor som hjälpte mig fram. Gunilla Dovsten var en av dem. Hon bjöd in mig i Lindesbergs kulturliv. Hon var ett av de nav kring vilket min egen framåtrörelse kretsade. Jag kan se det nu när Gunilla inte längre finns. Nu när vi inte längre kan ses imorgon eller ha en utställning tillsammans igen nästa sommar.

Jag var en gång inbjuden att spela i hennes vackra vinterträdgård. Det var jag, en gitarr, ett citronträd, ett fång blommor jag inte visste namnet på, några levande ljus och en liten publik. Ett sådant där överskådligt sammanhang som jag föredrog. Efteråt stod jag och pratade med en person ur publiken. Och plötsligt steg rök upp bakom mig. Något brann. Jag tyckte att det kändes varmt. Det var ju jag som brann. Eller närmare bestämt min kavaj. Jag hade stått för nära ett av de levande ljusen. Jag kastade av mig kavajen och trampade på den tills elden slocknat. Gunilla tog fram sax, nål och tråd och lappade ihop den. Nu är den en ständig påminnelse om hennes liv och gärning. Hennes mångsidiga outtröttlighet, omtanke och hoppingivande energi.

Jag har inte träffat Gunilla den senaste tiden, bara pratat med henne i telefon. Men varje gång jag tar på mig min gamla, slitna sammetskavaj tänker jag på henne. Jag har burit den länge. Vinter som sommar. Alltför länge enligt vissa. Jag fattar vad de menar. Den är urblekt och trådsliten och borde enligt vår västerländska norm om tingens hållbarhet för länge sedan gjort sitt. Tack vare Gunilla finns den fortfarande.

I den smärtsamma tid som kommer när en viktig vän dör hittar vi en påminnelse om hur vi borde behandlade andra människor medan de ännu lever. Formulera oss, titta dem i ögonen, och tala om vad de betyder för oss. Medan tid ännu finns. När deras stolar står tomma är det för sent.

Vi klamrar oss i stället fast vid en illusion om evigt liv, vilken vi bekräftar genom kommentarer som: ”Vi ses imorgon” eller ”vi gör om det nästa sommar”. Som om det var självklart att vi skulle finnas nästa sommar. Eller imorgon.

Anders Wallén