Gustav Brantedal dog 21 december 2021 efter en tids sjukdom. Han blev 83 år. Jag lärde känna honom 1971. Jag försökte då starta en anarkistgrupp i Örebro och hade hört talas om att han kanske var en sympatisör. Han tackade vänligt men bestämt nej. Hans stora hjärta satt visserligen långt till vänster men han ville ta itu med samhällsproblemen på ett mer organiserat sätt. Senare blev han kommunpolitiker för Vänsterpartiet och slet under många år med otacksamma nämnduppdrag.

Gustav försörjde sig under stora delar av livet som byggnadsarbetare. Men han var också professionell bildkonstnär och musiker. Strax efter mitt värvningsförsök såg jag honom på scen tillsammans med en brokig skara. De kallade sig Centbridge Jazzband och spelade tradjazz – obs! absolut inte polerad dixieland – nej, jazz med rötterna djupt ner i New Orleans ruffigaste kvarter. Gustav spelade trumpet och kornett, svåra instrument men han gjorde det bra. Missade toner ersattes med massor av känsla. Centbridge Jazzband spelade ofta i Örebro i början på 1970-talet, framför allt på jazzklubben Power House och allaktivitetshuset Huset. Gustav kände många i musiksverige, de spelade i olika konstellationer, jammade och höll kontakten genom åren.

Jag tror att det var en stor sorg att Gustav inte kunde spela den sista tiden. Men måleriet höll i sig. På 1970-talet var han, liksom många andra, en realist. Det var inne då. Han målade ofta av byggnader, sådana som var på väg att rivas eller sådana som höll på att byggas. Detaljerna blev alltid rätt – han kunde ju det där inifrån. Senare smög det sig in ett surrealistiskt drag i hans målningar. Till en början var det halvt dolda figurer bland molnen och löven i bakgrunden. Senare kom udda osynliga engelska gentlemän och intog scenen.

När jag 1977 ansökte om medlemskap i Konstnärernas Riksorganisation (KRO) så var det han som såg till att jag blev antagen. Från och med det året, med Gustavs hjälp, räknar jag mig som professionell konstnär.

Långt senare i livet blev jag rektor på Örebro Konstskola och återknöt kontakten med Gustav. Han var visserligen då pensionär men pensionen var så knapp att han behövde jobba extra som vaktmästare och arbetsplatsen var granne med konstskolan. Han kom ofta in och fikade och gick då alltid en nyfiken runda bland eleverna. När jag hade ett par år kvar av mitt jobb övertalade jag honom att också han skulle bli elev på konstskolan. Han var då redan 80 år men nappade på det. Jag tror att han håller rekordet som skolans äldsta elev. Han hittade nu en helt ny måleristil och han trivdes bra i konstskolemiljön. Jag tror att det blev ett par goda år. Men nu är alla åren slut. Anita och Buster sörjer honom och vi är många som sörjer med dem.

—

Peter Ekström