Vi har tyvärr den tunga plikten att berätta att en av våra medlemmar, Ann Sidén, har lämnat oss efter en lång – och till slut ojämn kamp mot cancern. Tråkigt, sorgligt, onödigt och alldeles alldeles för tidigt. Fuck cancer.

Jag var hos henne för fyra veckor sedan. Hon var trött, men orkade ändå sitta uppe i rullstol. Vi hade ett par fina timmar tillsammans. Hon var naturligtvis märkt av sin sjukdom, men som vanligt skärpt, rolig, begåvad, underfundig och klarsynt.
Ann´s väntan på det obevekliga slutet blev långt mycket längre än vad läkarna förutspådde. Hon tyckte att hon fick både ett och två bonusår, så hennes acceptens inför döden var total.

Jag har känt Ann sedan början av 80-talet och fått förmånen att dokumentera många av hennes konstprojekt, där “Mamma Knota” var hennes konstnärs alter ego. Allt ifrån tidiga 80-talet med ”Mudders of invention”, till det som skulle bli hennes sista utställning, på Konsthallen 2016. Anns konstnärsgärning bär ett starkt rättvise-patos med framförallt ett feministiskt perspektiv, vilket avspeglar sig i ett flertal av hennes verk. Hon ville också att konsten skulle ta plats i det offentliga rummet och provocera och väcka debatt. Konstnären ska helt enkelt göra nytta i samhället. I hennes medverkan i boken ”Öppnar konsten kyrkan”(Mats Hermansson,1995), uttrycker hon ”Det är viktigt att våga möta dem som blir upprörda över ens konst. Då uppstår dialog och något spännande kan hända. – Jag blir provocerad av konst som stryker medhårs. Akvareller med duvor och liknande…”

I samband med Anns sista utställning på Konsthallen 2016, framförde Lena Josefsson´s danskompani Rande Voo, en dansföreställning. Två mycket starka kvinnor, med vitt skilda konstnärliga uttryck, men med en obändig kraft och vilja att gestalta och spegla vår samtid. Nu har mycket tragiskt, båda dessa kulturpersonligheter lämnat oss inom loppet av en vecka.
Ann, din goda gärningars själavandring har och kommer att påverka många människor i nuet och lång tid framöver. Tack för allt du gav.

”Bara för att en människa är borta, betyder det inte att hon försvunnit”. Ann Sidén.

Lasse Persson

 

Ann Sidén och konststaden Örebro

Jag träffade en konstnärskollega från en annan stad nyligen. Han var avundsjuk.
– Örebro är ju en riktig konststad. Det måste vara härligt att arbeta som konstnär där, sa han.
Jag tittade frågande på honom. Jag kände inte riktigt igen mig. Jaså är Örebro en konststad? Jag tänkte. Och jag försökte att inte vara negativt närkingsk och nedvärderande. Jag bestämde mig för att inte fokusera på att det finns så få gallerier, att det nästan inte skrivs någon konstkritik längre och att företag och privatpersoner i Örebro inte köper så värst mycket konst. Och jag tänkte att allt är ju relativt. Tja, Örebro kanske är en konststad. Eller i alla fall på väg dit.
Det finns en konstskola i Örebro (ja, jag är rektor där), Örebro har ett antal intressanta och relativt storslagna återkommande konstprojekt – främst Örebro Open Art och tidigare Rådhuskalendern. Det finns ett par små gallerier. Ett kulturhus håller på att byggas. Örebro kommun och Örebro region är ganska duktiga på att köpa konst och se till att konst får plats när det byggs nytt eller renoveras. Det finns ateljéstöd för en del av stadens konstnärer.
Det viktigaste är naturligtvis att Örebro har ett antal mycket duktiga konstnärer. Flera av dem har rykte och verksamhet som räcker långt bortanför Välkommen-till-Örebro-skyltarna. Några har till och med internationell verksamhet. Konstnärskåren har visserligen minskat sedan 1970-talet. Och när någon yngre örebroare som har varit borta för att gå på konsthögskola i fem år, kommer tillbaka för att etablera sig här, är det många som höjer på ögonbrynen. Men i alla fall.
En del av dessa konstnärer ser man inte så mycket av. Ett flertal av Örebros konstnärer ställer ut i hemstaden ungefär vart tredje år. Ganska många inte ens så ofta. För örebroarna är det svårt att följa sin stads konstnärer. Det finns många som vore värda att omnämnas.

En av dem var Ann Sidén som dog torsdagen 7 maj. Jag har varit bekant med henne och hennes konst i många år nu. Första gången jag tittade ordentligt på verk som hon gjort var nog i samband med en utställning på det lilla galleriet Vargen som fanns för ungefär trettio år sedan. Hon hade gjort skulpturer som utgick från inälvor och från arabiska bokstäver. Jag skrev flitigt för Nerikes Allehanda på den tiden. På dess kultursida recenserades i princip alla konstutställningar i länet och jag var en av recensenterna. Anns skulpturer fascinerade mig. Först senare förstod jag hur logiskt det var för henne att just låta bokstäver få form. Eller att låta ordet bli till kött. En symbolisk beskrivning av skapelsen. Men också, mycket närmare, en stark kontakt med det skrivna ordet. Anns far var den legendariske tidningsmannen Henry Sidén som var en hörnsten i Nerikes Allehandas redaktion under tidningens guldålder. En noggrann och ibland sträng man som hade språket i fokus. Denna noggrannhet och språkkänsla blev också Anns. Bland annat la hon under lång tid upp ett arkiv med nästan allt som skrevs om konst i Sverige.

Ann Sidén präglades av stark integritet. Detta var inte alltid till hennes fördel. Hon kom då och då på kant med folk. Ibland med sådana som skulle ha varit viktiga kontakter för henne i konstlivet. Trots att det ibland var otacksamt fortsatte hon ändå att ta ansvar. Hon har suttit med i många styrelser och projektgrupper. Hon var drivande kraft bakom den nationellt uppmärksammade Wadköpings konsthall. Hon startade det nätverk som senare i maj 2010 blev föreningen The Art of Sweden, en intresseorganisation för alla fria kulturskapare i Örebro län. Och mycket annat.

Skulpterande konstnärer har en tuffare tillvaro än målare och grafiker. De behöver mer tid, deras omkostnader är större, platserna att visa deras konst är färre. Ann Sidén kände av de grundvillkoren och hade därtill många gånger ambitioner som inte gjorde det lättare för henne. Hennes och mina relationer växlade. Vi har ibland samarbetat. Jag har recenserat henne. Jag har också varit hennes uppdragsgivare ibland. Hon var krävande att jobba med. Men resultatet, till exempel det offentliga verk som finns i USÖ:s M-hus där jag var konstnärlig konsult, har också ofta blivit något utöver det vanliga.

På Våghustorget finns hennes minnesmärke över Anna Lindh. Intimt, gripande och väl anpassat till sitt ämne. Någonstans i Örebro, kanske på slottet, borde också hennes barnvagn i brons ställas upp. Den tillkom när det blev känt att prins Daniel var född i Örebro men är en hyllning till alla barn som också de borde få vara prinsar och prinsessor. Nu är den inköpt av Örebro länsmuseum. På Örebro Konstskola var hon de sista åren en mycket uppskattad gästlärare.
Om Örebro är en konststad så har Ann Sidén bidragit till det.

Peter Ekström

 

2020-05-20

Ann Sidén till minne

av Ulrika Florin inklusive återpublicering av I takt och otakt mitt textbidrag till Ann Sidén/Mamma Knotas- coffee-table book (2015).

2015 skrevs texten I takt och otakt. Du Ann ringde upp mig och ville ha en blick på ditt konstnärskap, som skulle publiceras i Mamma Knotas- coffee-table book. Nu när du lämnat oss läser jag ånyo texten och tänker det här behöver världen veta, för det visar sig att våra samtal bäddade för viktiga  samskapade insikter om konst, tid och bruk. Saknar dig så innerligt Ann, men din röst lever kvar via din konst, en slags ”reportage materialiserat i brons, värme och ljus”.

I takt och otakt

Under de senaste tio åren har jag lärt känna Ann Sidén och hennes konst-jag Mamma Knota. Jag har närmat mig konstnärskapet genom samverkan i projekt, via intervjuer och samtal samt genom analyser av hennes arbetsprocesser och verk.

Mitt samlade intryck är att Ann är konstnären som hjälper oss att uppfatta vardagslivets enkla ting som meningsbärande och vackra. Konstnärskapet präglas också av en slags rörelse, tidvis i takt, emellanåt i otakt, men främst kännetecknas det av en känslighet för det som kommer eller har varit: tid.

Via omsorgsfullt utvalda objekt, sammanfogade till meningsbärande helheter, manifesterar sig detta i avtryck som förmår att länka samman då och nu.

Sett över längre tid kan hennes konstnärskap liknas vid en resa, kanske via järnväg. Rälsen ligger fast och stationer och turer stämmer med takten. Men då och då stiger hon av och tar ännu ej utbyggda delar i bruk, lite före. Tiden har närmat sig konstnären och hon har uppfattat något som kort därpå kan bli allmänt och efterfrågat.

På så sätt har exempelvis Anns objekt och installationer som stimulerar interaktions- och kommunikationsmöjligheter för människor på olika typer av demens- och omsorgsboenden vuxit fram.

Verket Varma källor i Karlahusets upplevelseträdgård i Örebro är ett exempel, ett annat är Yesterday som står i trädgården vid Glasberga vård- och omsorgsboende i Södertälje. I vissa fall har gestaltningsarbetet skett före det att verket efterfrågats och därmed varit färdigställt långt före inköp och placering. I andra fall har verken beställts på förhand och utformats särskilt för platsen och sammanhanget. Oavsett takt och timing så är det betoningen av det taktila som är det särskilda i dessa verk. Det är de omsorgsfullt utvalda objekten, hur de är sammanfogade och placerade i förhållande till varandra och i miljön, som tillsammans ger nya förutsättningar för de boende att nya hitta sätt att konversera med vårdgivare och besökare. Känslan för tid och tiden som sådan är avgörande för att den här sortens gestaltningar alls ska utvecklas. Anns egen erfarenhet av att nära följa sina föräldrars åldrandeprocess har vävts samman i en arbetsprocess med ett mer metodiskt sökande efter nya och andra former för kommunikation.

Idag finns belägg för att konst kan erbjuda alternativa vägar till kommunikation. Detta är betydelsefullt när det gäller att hitta stöd för individer som av olika skäl har en nedsatt verbal förmåga eller minnesförlust. Tillstånd som ofta är emotionellt smärtsamma och isolerande och samtidigt svåra att hantera för anhöriga och vårdgivare.

Britt-Maj Wikström har i sin forskning påvisat flera positiva hälsoeffekter när människor i vårdsituationer fått tillgång till bildkonst.[1] Flera av hennes studier är genomförda inom geriatrisk vård. Bland annat visar dessa studier att patienterna fått mätbart förbättrad hälsa när samtal med konstbilder som utgångspunkt har genomförts. Sänkt blodtryck och minskat medicinintag har registrerats. Men studierna visar också att samtal kring konstbilder stimulerar till social interaktion.[2] Verkan tycks ligga i den gemensamma upplevelse som uppstår när bilderna accentuerar ord och tankar i samtalet. Konsten väcker nya impulser och stimulerar minnet vilket leder till reflektion. Det centrala är att konstupplevelser bidrar till förhöjd uppmärksamhet och stödjer kommunikation.

Då infinner sig frågan om vad som händer när samtalen sker med utgångspunkt i konst som stimulerar både taktila och visuella sinnesförnimmelser, som i Anns verk till demens- och omsorgsboenden. Min spontana reflexion är att om fler vägar till minnet stimuleras simultant, bör detta bidra till ytterligare möjligheter till kommunikation. Som forskare är det förstås att spekulera men som utövande konstnär, med skulptur och rumsligheter som mina specialområden, har jag erfarit liknande fenomen i min egen verksamhet. Detta behöver förstås undersökas på djupet och här ser jag begynnelsepunkten till en ny forskning i gränslandet mellan konst och vetande.

För ett par år sedan fick jag inblickar i Anns tankar om hur vi använder och värderar tid. För att sätta dagens tempo i relation till tidigare generationers, beskrev hon för mig hur hennes mormor bidade, det vill säga inväntade eller avvaktade som en av dagens rutiner. Genom några sekunders eller minuters vila ställdes takten, det inre balanserades och tiden ordnade sig rimligt i förhållande till dagens sysslor. Berättelsen skildrar en bortglömd, men viktig, källa till återhämtning i vardagen. Under samma samtal fick jag också inblickar i hur Anns konst-jag, Mamma Knota, föddes. Det hela kom sig av att Ann fick ett erbjudande, av arbetsförmedlingen, som gick ut på att valla kommunens kor över sommaren. Mamma Knota dyker då upp i Anns inre som en vändning eller lösning direkt i situationen. Bröd måste till bordet, det var bara att knota på har Ann sagt. Jag uppfattar här en slags själslig lägesändring som gör att Mamma Knota träder fram just då. Det här med takt och tid blir temat som måste undersökas och det gör Mamma Knota på ett gärde där korna betar.

Mamma Knota bjöd in till samvaro intill den öppna elden i hägnet intill E18 och E20, strax före infarten till Örebro och avfarten mot Göteborg. I takt med boskapens idisslande skedde hennes performativa uruppföranden. Aspekter av tid visade sig för besökarna, på olika sätt. Tog man som besökare del av verket under några få sekunder via bilrutan framträdde en aspekt, vistades man nära boskapen i samtal och matlag en annan. Konst-jaget Mamma Knota har växt sig starkt efter hand och teman som undersöks via detta alias är bruket av tid, resurser och erfarenheter. Tillhörighet och utanförskap är andra viktiga teman som sysselsätter Mamma Knota. Envist pekar hon ut maktförhållanden genom varandet i och utanför flocken.

Tidstemat hittas, som tidigare sagts, i många av Anns verk. Ofta innehåller gestaltningarna avtryck av svunnen tid. Dessa avtryck står ofta i dialog med samtida fenomen, men det rör sig ingalunda om nostalgi. I hennes verk hittas en skrivmaskin, en telefon med petmoj, en kaffekopp med fat, ett askfat och en get i ett träd. Det finns barnvagnar, nappar, nycklar och barbiedockor. Ofta i brons och formade på originalen, men ibland modellerade och gjutna på traditionellt vis. Handens verk finns alltid närvarande, oavsett metod.

Många gånger rör det sig om ting som under någon tidsepok varit så vardagliga att vi inte skänkt dem någon särskild eftertanke. Ibland är föremålen bokstavligen uppfiskat skräp som satts samman och transformerats till något kraftfullt, vackert och funktionellt, som i broräcket över Lillån i Örebro.

Med rökstoppet på offentliga platser har askfaten i stort sett försvunnit ur vår vardagsbild. Skrivmaskinerna har bytts ut mot tystgående datorer, med allt mjukare tangentbord. Men egentligen har det inte gått så lång tid sedan skrivmaskinen representerade den högteknologiska framkanten och det röktes på arbetsplatser och i direktsänd TV. Att befinna sig mellan femtio- och hundra nu, innebär att vara familjär med dessa ting, att minnas vanor och handlingar som kan förknippas med dem. Men ljudbilden som hörde till tingens användning har tystnat. Skrivmaskinernas knatter och det speciella ljudet av petmojens väg tillbaka till telefonens nolläge ligger lagrat i våra minnen, med sina särskilda betydelser. Jag minns att jag som tonåring visste precis vem som ringdes upp utifrån ljudet från petmojen. Längre och kortare kombinationer sade något, om det var ett samtal på långdistans eller ett lokalt nummer som ringdes upp.

Då lärde man sig att tolka ljudet av ett nummer, nu behöver varken nummer eller ljud läggas på minnet. Kopplingen har upphört.

Ann själv har levande minnen av sin fars yrkesliv som redaktör och ljudbilden av knattret från skrivmaskinerna. På plats kunde hon enkelt urskilja den maskin som för tillfället var i bruk. Om det var en Olivetti eller en Facit avgjordes genom tangenternas klang. Här spårar jag ursprunget till den journalistiska blick som jag hittat i flera av Anns verk. Dessa arbeten kan mycket väl ses som ett slags reportage, medierade via objekt, installationer och framträdanden. Detta är också en central del av dess kraft.

Men konst värderas inte alltid i relation till sin kraft. Ibland diskuteras istället nyttan, med referens till den så kallade aspektpolitiken som etablerades genom 2009 års kulturutredning.[3] I utredningen beskrivs en förhoppning om att kulturpolitiken, framåt, ska präglas inte bara av samspel med, utan också av nedtonade gränser mot, andra politik- och samhällsområden. Detta markeras som särskilt viktigt för förnyelse och samtidsanpassning. Men diskussionerna har rört sig åt ett lite olyckligt håll.

Allt oftare diskuteras konst som en nyttig aspekt av något annat, trots konstens autonoma kraft. Förskjutningen i diskussionen har delvis sitt ursprung i spelet kring den statliga medelsfördelningen till kulturverksamheter runt om i landet. Debatten har till del handlat om vem som kan anses ha kompetens att göra fördelningen och dels om var i landet makten bör placeras och i vilken utsträckning den ska spridas geografiskt. Men tyvärr har samtalet i allt för liten utsträckning handlat om konstens egen kraft, förutsättningar och egenskaper utifrån konstnärers erfarenhet.

Som jag ser det bör det offentliga konstsamtalet i större utsträckning handla om att verbalisera konstnärsyrket som sådant, dess ramar, villkor, arbetsmetoder och resultat.[4] Detta är särskilt viktigt om konstnärsyrket utövas i samspel med företrädare för andra yrkesområden, i projekt där frilansande konstnärer och uppdragsgivare från större organisationer eller myndigheter samverkar.[5] Denna typ av samverkan uppmuntras och efterfrågas i statliga utredningar. Men det finns asymmetrier mellan de samverkande parterna i projekten, olyckliga tolkningar av konst som en aspekt av något annat mer riktigt och mycket annat som ; ch kraftenetecklingea sprodasställer sig i vägen för att debatten på allvar ska kunna handla om samarbete över praktikområden. Därför ser jag det som ytterst avgörande att diskutera både bakomliggande arbetsprocesser och resultat, det vill säga inte endast de färdiga verken som är den del av konstnärers arbete vi vanligen diskuterar.

Både som forskare och konstnär ser och förstår jag det bakomliggande arbetet i Anns verk, det vill säga de arbetsprocesser som föregått de färdiga resultaten. I konstnärskapet finns också ett tydligt intresse att verka i sammanhang där konsten har potential att göra skillnad. Hennes gestaltningar bär på frågor som rör olika föremåls laddning och hur dessa kan stödja alternativa vägar till kommunikation. Men jag uppfattar också ett starkt patos för utsatta grupper vars röst inte alltid hörs högst i samhället.  Hennes känsla för hur tider och traditioner förändras, på helt olika sätt världen över och över tid är också central. Allt detta i ett slags reportage materialiserat i brons, värme och ljus.

Fil. Dr. Ulrika Florin, forskare och konstnär.

[1] Wikström, B-M., (2005), Samtal kring konstbilder utifrån en pedagogisk struktur. En meningsfull väg till stimulans och hälsa.

[2] Wikström, B-M., (2005) s 9-10; Wikström, B-M., (2014), Konstbilden en resurs i vården, Vårdmiljöns betydelse, s. 209-2011.

[3] Kulturutredningen, SOU 2009:16.

[4] Florin U ., Eriksson Y ., Orre I., (2012), Designing a model of the unknown: Artistic impact in a chain of skilled decisions, Design2012, Croatia, in Proceedings: Sociotechnical Issues in Design, vol. 3; Florin U., Orre I., Eriksson Y., (2013), Collaboration for the Improvement of Tolerance: Artistic Practice in a Societal Context , The International Journal of Social, Political and Community Agendas in The Arts.

[5] Florin, U., (2015), Konstnärskap i samspel: om skapande arbetsprocesser i myndighetsledda samverkansprojekt, doktorsavhandling, Mälardalen University Press Dissertations, 179.